entickandelitenklocka

ja då satt man framför datorn igen. Kunde helt enkelt inte låta bli att titta in en sväng. Men samtidigt känns det lite onödigt. Jag kan ju inte direkt säga att det jag skriver kommer att förändra någonting. Inte kommer jag att skriva nägra livsviktiga rader som kommer att förändra människors liv och inte har det hänt särskilt mycket sedan igår. Skulle gärna sitta och skriva om riktigt stora ämnen men låt oss säga att man inte direkt tänker på hur man ska skapa världsfred medans jag jobbar. Men man ska aldrig säga aldrig, det kanske kommer.

Något som jag däremot tänkte på igår var hur bloggandet kan ändra ens sätt att komma ihåg saker. Jag kan inte direkt säga att jag tänker i bloggform men någon gång måste väl alla bloggare känna att man förändras. Igår kände jag hur jag började se vardagen, inte på ett nytt sätt men jag tänkte på allt efteråt, plockade isär min dag bit för bit, analyserade och mindes det jag ville skriva ned och dela med mig av. Insåg då att en dag rymmer otroligt många händelser, så många att man slutar tänka och istället bara låter de komma utan att se deras mening. Det kanske var därför jag började blogga inte främst för att dela med mig av mitt liv till andra utan istället för att jag ska få mer insikt i min egen vardag. Det låter jobbigt. Tror nog att jag får fundera lite på det där... eller så bara låter jag allt komma, tror jag...